På skidlängds avstånd men nära till känslorna, ja så kan man sammanfatta världsstjärnan Pernilla Wibergs efterlängtade besök i Yxbacken i Corona-tider. Här i ”hemmabacken” tillsammans med familjen växte intresset för alpin skidåkning och vi vet ju hur det gick sedan.

Norrköpingstjejen blev ”Pillan” med hela Sverige och resten av världen. Hela 24 världscupsegrar, etta i totala världscupen 1997, två OS-guld i storslalom och kombination, två VM-guld i kombination, VM-guld i slalom och storslalom, OS-silver i störtlopp, ja listan kan göras lång. När vår egen alpina drottning lade skidorna på hyllan kunde hon blicka tillbaka på en fantastisk skidkarriär.

Att det var en enkel resa tror väl ingen. Pernilla var strax över tio år när hon började träna alpint på allvar och som tonåring hade en hon en tung knäskada med sig i bagaget just när skidkarriären började ta fart. Hur tar man sig igenom en hel säsong på kryckor bredvid backen utan att tappa sugen? Vilken roll spelar tränaren för utvecklingen på skidor? Hur ska man tänka som ung åkare? Vad kan vi föräldrar bidra med? Jag fick en pratstund med världsstjärnan.

Du tävlade i Störtlopp, Super-G, Storslalom, Slalom och Alpin kombination som det hette på din tid. Barnen i NSK undrar vad du tyckte mest om vad du var bäst i?
-Jag startade i och var bäst i slalom. Det är ju bara att titta på Yxbacken. Storslalom… nja, backen är ju lite kort. Slalom var alldeles lagom i den åldern innan jag började på skidgymnasiet. Sedan har jag ju vunnit i alla grenar, men jag har flest segrar i slalom i Världscupen.

Och fartgrenarna?
-Jag har två segrar i störtlopp och jag avslutade min karriär med bara fartgrenar, men det berodde lite grand på att jag hade besvär med mina knän och inte riktigt kunde köra de tekniska disciplinerna.

Du hade en tung knäskada redan i unga år. Hur hanterar man sådant?
-Ja, det var redan 1989 och innan jag slog igenom. Jag var arton år och det var jättetufft. Jag tänkte på det när jag såg killen med kryckorna ikväll. Tyvärr är det en del av elitidrotten generellt, men kanske specifikt för alpin skidåkning där just dina knän är lite av ”den svaga länken” på kroppen när man sätter på den här långa skidan. Det finns åkare som går genom en hel karriär utan att skada sig, men det är ganska ovanligt. Då ska man bara veta och beviset finns ju här (pekar på sig själv) att det går att bli bra igen, nästan hur svår skadan än är och man kan faktiskt nyttja den här tiden till att göra något positivt. Jag tränade upp resten av kroppen, alltså små muskler som jag aldrig hade varit stark i förut.

Ja, du kom tillbaka i ännu bättre form än tidigare?
-Jag tror det blev ett väldigt nyttigt avbrott för mig. Jag hade gått från att ha vunnit ungdoms-VM när jag var femton år, sedan blev det juniorlandslaget och jag var hela tiden ”väldigt lovande”. Men därefter, i Junior-VM gjorde jag aldrig något bra resultat. Jag behövde ett avbrott och nu blev det så genom knäskadan. Jag var borta från skidåkningen i ett helt år. Det ska man också komma ihåg, att ta sig den tid det krävs för att bli riktigt återställd. För mig blev det så att under skadetiden fick jag den viktiga motivationen att göra det där ”lilla extra”.

Den psykiska pressen då, både genom skador och i tävlingar? Du var ju faktiskt bara arton år, fortfarande tonåring…?
-Ja, då är ju det här ”entouraget” så viktigt. Närmaste familjen förstås och sedan när jag gick på skidgymnasiet blev kompisarna där otroligt viktiga för mig. Man stöttar varandra och det är viktigt att man också hittar något annat där, som är betydelsefullt.

Följ dina drömmar

Du har ett starkt idrottspsyke. Vad tror du det främst beror på? Vad kan du ge för råd till dagens unga skidlöften?
-Man bygger nog ganska mycket av det där från det att man är liten. Det handlar om vad man har med sig ”i ryggsäcken”. Men det måste inte vara så. Det har jag lärt mig genom åren och jag har träffat många människor från hela världen. Det finns inte bara e n väg, men m i n väg var så. Jag hade en bra uppväxt och en familj där vi umgicks hela tiden och var tillsammans. Det hjälpte mig, men det behöver inte alls betyda att det alltid ska vara så. Det allra viktigaste är att du innerst inne vet vad du vill och följer dina drömmar. Då kan det aldrig gå fel.

Det var fint sagt. Tycker du att den alpina sporten har förändrats när det gäller perspektivet på barn och ungdomar i jämförelse med när du var barn och i din utveckling till ungdomsidrottare? Har du några råd att ge oss?
-Det är ju lite svårt för mig att säga. Jag bor ju inte i Sverige längre och därför är det så roligt för mig att vara här och se hur det går till i Yxbacken. Säsongen 1980/81 tror jag det var som jag började i klubben och då var jag tio- eller elva år. Det är ju inte så himla stor skillnad mot nu. Det var en massa banor och barn i olika åldrar. Man hade sin egen tränare.

Barnet ska bestämma

Generellt börjar många barn idrotta i lägre åldrar, även i alpin skidåkning. Det pågår en debatt om det här med att tränare uppmanar barnen att välja e n sport alldeles för tidigt, att man börjar ”vässa” och tala om ”spetskompetens” i alltför unga år. Men det finns också goda exempel på motsatsen, där man ser att andra idrotter (särskilt under sommartid för oss) berikar och kompletterar skidåkningen när vår säsong startar. Du är ju ett mycket gott exempel på det. Du var musikklasselev och tränade friidrott i IK Tiwaz. Hur kan man tänka som tränare? Som klubb? Som barn och förälder?
-Jag stöttar ju det här med att man ska hålla på med flera olika saker så mycket som möjligt, för jag tror att det är bra för utvecklingen. Men, återigen, det behöver inte vara den rätta vägen. Det viktigaste är att låta barnen få göra som de själva vill. De vuxna ska inte styra! Det är barnet som ska bestämma det här! Vill barnet bara åka skidor, bra gör det! Vill barnet spela fotboll, hockey och vad det kan vara, ja då ska det finnas utrymme för det och även möjlighet att träna i klubben utan att bli åsidosatt! För det är väl där, lite grand, som problematiken ligger? Det är viktigt att man har transparens i klubben och har en rak kommunikation. Man ska vara öppen med vad som gäller i eventuella kvaltävlingar eller hur man nu gör, så att det inte blir så här: ”Du har inte varit med på alla träningar så därför får inte du åka till den där tävlingen, för den här tjejen eller killen har varit med på varje träning”. Det tycker jag blir fel.

Tränar dina barn aktivt i någon idrott?
-Ja, fast inte skidor. Vi har styrt undan det lite grand. Vi kände att om de då hade velat gå hela vägen, då tror vi att det blir ganska tufft för dem. Jag med min skidkarriär och min man Bödvar som har varit tränare på världscupsnivå. Vi kan för mycket. Det är bättre att våra barn väljer en egen sport. Axel som är 17 år har valt fotboll. Sofia är 13 år och tränar gymnastik.

Hur är du som mamma till tränande barn då? Gör du likadant som dina föräldrar eller tvärtom?
- (Skrattar) Alltså, jag är nog ingen bra idrottsförälder. Jag känner att jag blir lite frustrerad. Min dotter gillar till exempel inte alls att tävla. Det är ju så olikt mig. Jag gillade ju att tävla i hennes ålder. Jag ser att hon har fantastiska förutsättningar och det jag vill gärna tala om för henne. Men, nej hon vill inte och hon måste ju få välja själv. Då får jag backa, så är det.

Man får vara avundsjuk - de här känslorna är helt ok

Slutligen, vinnare och förlorare. Vad ska man göra när det står tre lyckliga barn på pallen och resten står och gråter inombords av besvikelse?
-Jamen, det gjorde ju jag också! Det är viktigt att tränarna och alla runtomkring pratar om de här sakerna med barnen. Det här hör till. Det är ok att vara avundsjuk på dom som står på pallen. De här känslorna är helt ok och man ska inte vara rädd för det. För då blir det så ångestladdat för barnen: ”Jag f å r inte vara avundsjuk” och ingen vågar prata öppet om sådana saker. Alla har vi gått igenom det här!

Catrin Villaume Fägerstrand

Fakta:
Namn: Pernilla Wiberg Bjerke
Född: 15 oktober 1970 i Norrköping.
Familj: Maken Bödvar Bjerke, Axel (17 år) och Sofia (13 år).
Bor: I Monaco.
Klubb: Norrköpings Skidklubb.
Meriter: Två OS-guld i storslalom och kombination, ett OS-silver i störtlopp, två VM-guld i kombination, VM-guld i slalom och storslalom, VM-silver i slalom, VM-brons i störtlopp. Etta i totala världscupen 1997, totalt 24 världscupsegrar.
Nu: Arbetar som alpin expert i Vinterstudion SVT, äger och driver Pernilla Wiberg Hotel i Idre m m.